.

M E N Y :
  index  !  FÖRSTA GÅNGEN HÄR ?
!  OM MIG  ! MINA BÖCKER
   KREATIVITET  !  KONTAKT !

spridda TANKAR om KREATIVITET

 

Det bästa i livet är gratis. Som att sjunga, att ta en promenad i skogen, att kyssas eller att fantisera och hitta på!

Det fantastiska med fantasin är att ju mer vi använder av den, desto mer får vi av den!

Att skapa, att pyssla, "att hålla på och hitta på", får oss människor att må bra. Och motsatsen - att låta bli, får oss (i alla fall mig) att må dåligt.

Jag höll alltid på när jag var liten. När jag var yngre. Min nu åttioåriga mamma (som sitter här uppe på bilden) har aldrig upphört. Aldrig haft något avbrott i sitt skapande. Hon är ett praktiskt exempel på att "ju mer vi använder fantasin ju mer får vi av den varan".

"Art saves" (konsten räddar oss) menade Susan Tuttle och några konstnärer och fantasiutövare med henne. För ett antal år sedan lade de ut sina berättelser här på nätet för att styrka sin tes. Och jag har kommit att förstå att min livssprudlande mamma (vars liv inte enbart framlevts bland rosor) är så friskt och fullt av tillförsikt, just på grund av hennes ständiga skapande och lekfulla utforskande.

Den skapande människan blir mycket sällan led och uttråkad.

För vissa är fantasin och skapandet lika naturligt som luften vi andas. Jag tror att dessa människor inte ens haft en tanke på att livet skulle kunna vara annorlunda.

Jag tänker på så mycket mer än att måla och skapa konstfulla föremål - att skapa handlar om att leka, utforska, upptäcka, överraskas på ett lustfyllt sätt. Att vara konstruktiv. Det kan handla om att dekorera en grop med vackra stenar och glasbitar. Att sy sina kläder (eller att sätta ihop gamla på ett nytt sätt). Det kan handla om att anlägga en trädgård. Att duka ett bord. Måla en vägg. Komponera en sång...

Kreativiteten stagnerar inte. Den upphör inte. Den kan aldrig fångas eller låsas inne. Den är fri. Den flödar.

Men flödet av fantasi kan strypas. Du kan strypa den, klämma åt, så den inte tar vägen genom dig längre. Du kan strypa den genom att du spänner dig. Anstränger dig. För att dina krav är höga och prestationen tar över. Och lika sant som det är att "art saves" så tror jag att vi sakta men säkert skrumpnar ihop, blir grå och dör inombords om skapandet upphör under längre perioder. Jag vet.

Sedan jag var mycket liten har jag fått höra att jag "är duktig på att rita". Med åren har mina krav växt. Jag kan måla mina porträtt. Jag behärskar det och jag njuter när jag står vid min målarduk. Men det är inte längre en lek. Jag pysslar inte längre som jag vill minnas att jag ständigt gjorde som barn - som min åttioåriga mamma gör, hela tiden. (Ju mer vi använder fantasin - desto mer får vi!) Den sorgliga sanningen är att jag alltför ofta är sur och uttråkad. Stagnerad.

Förr sjöng jag oavbrutet. Jag pratade i telefonen samtidigt som jag fyllde papper av avspänt telefonklotter och vackra linjer. För längesedan tecknade jag mycket och jag var till och med bra på det ett tag.

Jag är i grund och botten begåvad. Någonstans har jag förmågan att skapa konst. Men jag tycks ha glömt något väsentligt på vägen - skissblocket. Skissblocket är inte först och främst ämnat för konst. Det är till för övningar. Idéer och lek. Och det är nödvändigt. Jag har lurat mig att tro att jag kan ställa mig vid staffliet direkt och skapa något vackert och bra. Jag har nedslagits när det inte visat sig fungera. Konst är allvar. Men vägen dit är lekfull!

Jag ska bli kreativ igen! Jag skall få fantasin att börja flöda genom mig igen! För jag längtar så efter att skapa som dessa mina favoritkonstnärer eller som dessa inspirerande människor!

Ja, jag har bestämt mig - jag ska få fantasin att flöda genom mig igen!


   //Olga   

Välkommen till min alldeles egen konstskola där jag utforskar och studerar ett mer sinnligt och fantasifullt måleri! 

Här är den!

 

     

  

 

 

 

Det är en bedrift att växa upp från att vara ett öppet, kreativt barn till att bli en vuxen som lyckats behålla sin fantasi och lekfullhet.

 

Här skymtar dörren in till vårt badrum på Toreskog - mitt barndomshem. Mor målade dekorationer på väggar (här valde hon att inspireras av kakelugnens mönster). Hon målade på gamla möbler. Hon lackade antika föremål en tidig morgon med klarlack, för de blev så vackra. Hon sprayfärgade sin Opel Diplomat och satte på egenhändigt tillverkade, eleganta dekaler för att dölja en rispa. Hon sydde sin brudklänning och plockade vilda blommor att ha till. Hon for till Indien i rosa buss som femtioåring med min då sextiotvåårige pappa. Mor klädde vårt gamla missionshus i indiska sidentyger när det blev min tur att gifta mig och ordnade vacker fest efteråt för över etthundrafyrtio personer hemma på Toreskog. Hon ordnade en stor konstutställning på Värmlands museum på sextiotalet med förståndshandikappades konst. Expressen skrev. Aktuellt rapporterade i TV! Vackra, fyndiga små ting har hon skapat av allehanda material genom åren - sålt tusentals  "Eva-Magnusson-på-villa-Toreskog-alster". Alltid när min mor ser något är det första hon funderar över  "vad kan jag göra av det här?". Hon behöver aldrig leta. Det är för mor som för  herr Picasso; han sade "Jag letar aldrig, jag bara hittar!"

 

Första gången jag såg det som skulle komma att bli mitt hus, hängde det här gamla täcket över en fåtölj på ovanvåningen. Faktum är att detta sköna, blommiga, gamla täcke nog bidrog till att jag valde att säga "ja" till mitt hus! Huset kom att bli min lekstuga. Min tanke var att där skulle jag skapa. Där skulle jag måla. Det skulle bli något nytt. Jag var nyfiken att se vad det skulle bli. De fantastiska målningarna är fortfarande inte födda. Jag väntar dem fortfarande...

 

Det finns tusen sätt att vara kreativ på. Det handlar inte bara om att måla. Kanske skapar jag en liten affär i farstun i mitt hus till sommaren, och rätt och slätt kallar den "affären i farstun"? Kanske. Vi får se!

 

 

Läs gärna denna artikel från "Meetings International" om flöde; "flow", där konsertpianisten och professorn i kognitiv neurovetenskap, Fredrik Ullén intervjuas av Tomas Dalström